Minns ni vad ni gjorde under EU Toppmötet juni 2001? Jag minns det. I själva verket var jag kanske 50 meter från där den 19-årige numer riksbekante studenten blev skjuten, men det fick jag inte veta förrän senare. Larmet från alla vinande gatstenar, hästar som bröt fram och Reclaim the City-festen vid Vasaplatsen gjorde att nästan allt längre bort än 5 meter försvann i bruset.
Själv befann jag mig lite på den andra politiska sidan. Var inte radikal utan irriterade mig mest på alla tyska träskmonster med luvtröjor som nu invaderade staden, de inställda kommunikationerna och polisen som spärrade av viktiga passager.
Bland annat minns jag att Bush tagit in på Sheraton och att protester pågick på Drottningtorget.
Folk stod på spårvagskurerna, och någon moonade.
Journalisten Elisabeth Höglund var där med ett kamerateam som missat scoopet, och Höglund får plötsligt korn på mig som inte har det minsta med aktionen att göra: Försöker få mig att övertala den moonande personen att göra det en gång till – denna gången inför kamerorna.
Det hade ju varit journalistiskt tvivelaktigt om hon uppmanat till det själv liksom.
Men bilder blev det i alla fall och det kablades ut över världen.
Detta var torsdag 14 juni.
Ungefär samtidigt hade polisen slagit en järnring kring Hvitfeldtska med 150 containrar som påpassligt trollades fram från ingenstans.
Fredag 15 juni: Jag hade varit vid Saluhallen och ätit lunch och var på väg tillbaks till jobbet på Vasagatan när det är stort tumult vid Victoriabron. Ingen stenkastning vad jag kan se, men rena kravaller har brutit ut vid Götaplatsen och Avenyn ligger skövlad.
Aktivister flyr därifrån i panik, fredliga såväl som en handfull aktivister söker skydd in bland Kungsparkens lövverk, polisen sätter av efter och ”säckar” just på bron. Jag ser någon hoppa i vattnet och simma därifrån under jubel.
Istället tar jag mig över via Rosenlundsbron till Haga, skyndar på stegen för att inte komma försent till jobbet.
Sneddar igenom parken och försöker undvika uppbådet så mycket det går.
Mitt i en dunge står jag plötsligt öga mot öga med en framrusande polis med höjd batong. Hans blick signalerar fullständigt vansinne, adrenalinet pumpar.
Jag säger något om att jag ”inte är demonstrant, att jag bara skall till jobbet”.
””Okej, men gååå då!” skriker han och skenar vidare in bland buskarna i jakt på potentiella orosmakare.
Tur jag inte hade något svart på mig, då hade jag nog åkt på spö.
Hela de här dagarna är som ett enda undantagstillstånd. Internet fanns inte knappt och ryktesspridningen var enorm.
Man var ju självklart nyfiken och ville kolla på spektaklet – ja jag tyckte det var ett enda spektakel – med folk som vrålade ut maostiska slagord i megafoner och floskler om arbetarklasskamp – och jag och min flickvän gick ner till Fritt Forum vid nuvarande pedagogen för där fanns det öltält.
Folk jonglerade och spelade på didgeridoo, grillade bananer och hade inga skor.
Värsta gycklarpatrasket tyckte jag då.
Efter det korsar vi parken ner mot Victoriagatan där det är fullt pådrag. Reclaim The City-konserten är i full gång, kanske är folk på väg dit?
Men stämningen är mättad och går att ta på, nu har folk från förorterna lockats hit av ren nyfikenhet och för att något händer.
Blandningen av människor kan inte bli mer brokig.
Vi tar oss fram till Vasagatan och ser att polisen bildat kedja borta vid Vasaplatsen.
Där står de helt passivt och orörligt.
Plötsligt bryter svarta blocket fram bakom oss och mellan oss och börjar kasta gatstenar mot skyltfönstren.
Galleriet vid Oji där Wasa Allé låg ett tag blev helt demolerat, någon försöker krossa bankomaten och sedan händer allt som i ultrarapid.
Jag erfar hur de krossar fönsterrutorna till min arbetsplats, Akademibokhandeln som då låg där intill Betlehemskyrkan.
Ser hur personer hoppar in där och börjar roffa åt sig saker och jag blir helt vansinnig.
Rusar in där, beordrar folk att lägga tillbaks alla saker och ge sig av. Tuschpennor, enstaka pocketböcker, det som låg närmast.
Men jag kör ut dem med någon slags rättmätig pondus.
Min flickvän är nu med mig inne i lokalen, jag sätter mig vid disken på en stol medan hjärtat trummar ikapp och skall ringa min chef och informera om det inträffade, men har inte numret utan slår på butiksdatasystemet där alla nummer finns.
Får till sist tag på henne och hon är oväntat lugn, säger till mig att gå därifrån medan hon ringer Securitas för att fixa fönstren (de kommer ju förstås inte under dessa omständigheter men ändå).
Vi kliver i alla fall ut samma väg som vi kom in – genom skyltfönstret – och bara ett kvarter bort har Hannes Westberg precis blivit skjuten.
Men det visste jag inte då.
Idag tisdagen 14 juni är det seminarier (fri entré) hela dagen i Stadsteaterns Foajébar.
Samtal, filmvisningar, dramatiserade bussturer (kostar 150 kr), dokumentärer, scenisk gestaltning och mycket annat, bjuder vi in publiken att reflektera och diskutera. Tillsammans med gästerna America Vera-Zavala, Janne Josefsson och Magnus Berg med flera söker vi svar på vilka avtryck de tre dagarna lämnat efter sig. Hur ser vi på händelserna idag? Hur gestaltade kulturen konflikten? Vad blev de politiska konsekvenserna?
För mig blev den yttersta konsekvensen först att jag hatade dessa aktivister och dagdrivare innerligt, tills nyanserna började 
sippra in och jag läste Erik Wijks kliniskt registrerande redogörelse av händelserna, polisinsatschefen Håkan Jaldungs brutala inkompetens som provocerade fram mycket av det inträffade, men också hur några vettiga poliser vägrade lyda order och släppte järnringen kring kanske ett femtiotal sittande ungdomar på Järntorget senare på lördagen.
Idag skulle jag nog sett det hela med andra ögon, men EU-kravallerna i Göteborg tog en hel generations politiska oskuld.
Hela programmet hittar du här.