Sömnlösheten har gått över i euforisk vakenhet, skarvarna mellan dygnen nedslitna sömmar i ett gammalt favoritplagg. Ur ett spotifyspår och ett tiotal öppna Firefoxflikar har jag vittjat följande livsvisdom:
Thug: Ordet kommer egentligen från sanskritens ”thagger”, och var benämning på den indiska stryparsekten som härjade i Indiens inland från kanske 1100-tal fram till högvictoriansk kolonialtid.
Thaggers-rörelsen tillbad hinduismens dödsgudinna Kali – ofta avbildad blodbestänkt och omgiven av sällsamt morbida utsmyckningar som barndödskallar kring halsen – som hon avkrävde som ständiga offertribut från sina anhängare.
Den ”indiska stryparsekten” (som den heter på svenska) – egentligen alltså thagger >> thug – utvecklade som specialitet att nästla sig in i olika resandes hov (veritabla ekipage får man förmoda, med bärare och allt och knappast resande i bemärkelsen vi fått lära oss) för att likt inom terrorismvokabulärens ‘sleeper cells’ vänta in lämpligt tillfälle då de i lönndom ströp sina offer med hjälp av ett tygstycke (strypsnara och huva) och bestal dessa på sina ägodelar.
Det gudomliga klartecknet att döda kom till den rättrogna thaggern genom ‘järtecken’ – ett gudomligt omen – ibland kanske efter en halv mansålder i tjänst hos sitt tilltänkta offer som sedan raskt expedierades och plundrades.
En mindre del av bytet gick därefter som tribut till Kali själv, medan en icke oförsvarlig mängd hamnade i kleresins fickor.
Den indiska stryparsekten – som jag tycker låter än mer häftigt och dramatiskt på svenska – bekämpades så småningom ned av brittisk övermakt genom notoriskt omsusade Lord William Bentinck som medelst ”krafttag” (landsförvisningar, förföljelser och arkebuseringar) bringade ordning i leden. Därpå upphörde thaggersekten helt sonika existera och upphörde med sitt dödsbringande värv, medan sanskritens ”Thagger” levde kvar inom den angloeuropeiska språkfamiljens vokabulär som just ”thug”.
Det visste jag inte igår. Förmodligen aldrig Tupac heller.